Början på min resa med cancern.

Kisen sitter på bordet och är småsur över det dåliga vädret. Vilket innebär att det regnar idag. Jag sitter här och är lite småsur över att min ångest håller på att greja runt med mig och jag känner mig hyperstressad inombords. Ändå är det så svårt att göra saker. Jag kan liksom inte skynda mig såsom jag vill även om jag nog kan det men det blir någon form av fel skynda. Blir bara en stor stressklump i hela kroppen. Jaja, jag har mått bättre än på länge några dagar här i veckan så jag är glad för det. Även om det blir en tråkig dipp och nu känns det som om jag aldrig ska komma upp igen.

Nu innan nyår så är det mycket tillbakablickar på det gångna året. Jag väljer att dela med mig av åren som var för jättemånga år sedan. Närmare bestämt 1998/99. Jag har skrivit en annan blogg också där jag skrev mycket om hur min tid med cancern var. Jag kommer att dela med mig av den bloggen här efterhand eftersom det ju är en orsak till att jag känner mig som jag gör idag. Här är början av min resa tillsammans med cancern.

Skrevs 9/8 2009:
"1998 blev jag gravid med vårt andra barn. Beräknad förlossning blev den 22 mars 1999. Samma år skulle vårt första barn fylla 4. Lagom mellanrum tyckte vi. Lite kul också att mamma är född den 21 mars, så jag kände det som något positivt. Det skulle ju kunna bli på hennes födelsedag och eftersom hon inte levde sedan 3 ½ år tillbaka så hade det varit lite speciellt om jag födde vårt barn den dagen. Jag mådde fruktansvärt illa under nästan hela graviditeten. Jag visste att det kommer att försvinna direkt när jag fött barnet, så det fick liksom gå ändå. Det kunde ju varit värre. Vi såg verkligen fram emot att få njuta av vår bebis. Vid denna graviditet hade vi ingen runt om oss som var sjuk så som det var när Pontus föddes 1995, då mamma dog strax efter och pappa hade ju sin MS att kämpa med. Det kändes skönt att veta att denna gången skulle vi kunna ägna allt tid åt bebisen.

En dag någon gång i februari -99 kände jag en knuta i mitt ena bröst. Jag blev förstås livrädd, men i nästa sekund så tänkte jag att det måste ju ha med mjölkproduktionen att göra. Det händer ju så mycket i kroppen när man är gravid. Jag letade efter mängder av möjliga förklaringar till min knöl, men egentligen så kunde jag inte hitta någon som var riktigt rimlig. Något kändes väldigt, väldigt fel. Jag visade barnmorskan min knuta och hon trodde att det säkert hade med mjölkproduktionen att göra. Jag kunde ändå inte släppa det. Det gick bara inte.

 

En vecka senare, (det var en lördag minns jag och min sambo var i Norge och jobbade,) kände jag även bulor i armhålan på samma sida som jag hade knutan i bröstet. Jag blev helt matt. Nu var jag säker. Detta var inte bra! Jag såg min dödsannons i tidningen. Jag grät hela dagen i rädsla och förtvivlan att jag inte skulle få se våra barn växa upp. Jag tittade på vår 3 ½-åring och min skräck över att han skulle behöva växa upp utan sin mamma gjorde mig svimfärdig. Jag ville ju inte dö! Jag ville vara hos våra barn. Är det cancer så dör jag ju. Det gjorde ju min mamma. Cancer var för mig då lika med att dö. Alla tankar snurrade och ångesten plågade mig. Jag kände mig så fruktansvärt ensam och jag hade ju ingen vuxen hemma att dela alla tankar och känslor med. Det är långt till Norge och det är inte jättelätt att försöka prata, prata och prata om sådant på telefon. Det var en fruktansvärt hemsk helg, och var det möjligen så att solen lyste så har jag inte sett det. Allt kändes bara grått........ "

En bra jul!

Jag har haft en bra jul. En riktigt mysig och bra julafton. Jag gick här och mest bara njöt av julkänslan med julmusik i måndags. Hade tv:n igång och plötsligt visades Astrids Jul där. Vilket innebar småsnuttar av flera av hennes filmer såsom Pippi, Emil, Lotta på Bråkmakaregatan, Ronja, Madicken mfl. Minnen, minnen......

Eftermiddagen och kväll firade vi Julafton hos min bror och hans familj med Kalle, glögg, godis, pepparkakor, julbord, julmust osv. och god fika efter julklappsutdelningen. Både barnen och vi vuxna var nöjda, mätta och trötta efter en härlig dag. Visst är det konstigt för varje år är likadant. Innan julen kan man inte fatta att det snart är jul och när allt är utdelat och klart på Julafton så kan man knappt fatta att det varit julafton..... Ja, ni förstår det är så fort över. All tid som lagts ner på att det ska bli så bra som möjligt är. Det är viktigt det här med jul för många av oss. Och mysigt! Om vi bara kunde lära oss att inte göra för stor grej av det. Så stor grej så att man är helt slut när det väl är den stora dagen menar jag.

Juldagen fixade vi lite med fina grejer vi fått och på kvällen umgicks vi med godaste vänner. Jo, man märker det. Att det är goda vänner på riktigt! Jag är så glad att jag har dem!

God Jul!

Julen är här och jag hoppas så att alla får en riktigt skön jul även om jag vet att fallet inte är så. Mina tankar börjar som vanligt fara runt och jag tänker på alla som inte har det så bra som jag och många av er andra har. Det är lätt att bara tänka runt sig själv men det är ju bara en jättemikroliten del av världen. I alla fall tänker jag göra vad jag kan för att få en bra, lugn och mysig julafton och det hoppas jag att ni också gör!

Jag fick förresten ett sms inatt som värmde lite extra. Av en tjej som jag/vi träffade som hastigast i Stockholm i maj när jag och Camilla var där för att få vara med om ett oförglömligt dygn. Jag har varit med i Aftonbladet och journalisten som skrev om mig och två andra tjejer vann journalistpriset (klicka på ordet om ni vill se.) som Ctrf delade ut i Stockholm och som vi fick vara med på.:) Mycket trevligt. Där träffade vi denna tjej som lotsade oss ända fram (tur, annars hade vi aldrig hittat dit) till en mycket bra restaurang och som jag sen haft lite sporadisk kontakt med. Kul!

I alla fall. En riktigt

GOD JUL!!

 

Svart och rosa fågel.

Vi har en liten fågel här ute som mumsar äpplet som jag hade som dekoration. Det var dock inte så fräscht längre och jag undrar om han blir snurrig i huvet av det med tanke på hur pratsam och orädd han verkar vara.

Igår kväll hade vi vänner på besök och hon hade med sig söta, söta rosa pippi! Minns att vi hade någon form av sådan fågel i vår julgran när jag var liten så det kom allt en liten flashback också. Jag undrar hur mina föräldrar hade sett ut om de funnits idag. Det blir ju så konstigt för jag tror ju fortfarande att de hade sett ut som de gjorde när de lämnade oss 53 respektive 57 år unga för 17 och 15 år sedan. Det är så ledsamt att tänka på och den tunga saknadskänslan försvinner liksom inte.

 

Imorgon är det Julafton och det är helt otroligt märkligt vad fort tiden gått sedan vi kom in i december. Det ser ut att bli en vit jul och det är vi glada för. Stämningsfullt med alla ljus och vita snön!

 

Ha en trevlig fjärde advent!

Så kan det bli.

Jag tycker att jag känner att jag är på rätt väg igen nu. Förutom tröttheten för den är fortfarande helt sjukt tråkig särskilt på kvällen. Har varit grymt nere och på dåligt humör, men det har vänt lite tycker jag med hjälp som jag egentligen inte ville ta, men jag orkade helt enkelt inte ha det så mer bara och tog en enkel väg igen. Kanske tur det annars hade jag väl fått frispel efter denna morgonens "tappning". 

 

Det blev väl inte riktigt som jag tänkt mig denna morgon nämligen, men det kunde såklart varit värre. Nej, det är inte fågelmat, det är min frukost som för tillfället är blandat med glasskärvor från min lilla burk som numera inte finns mer. Glas i småbitar kan flyga väldigt långt konstaterar jag. Hela köksgolvet var prickigt av frö, gryn och glas. 



  

Igår var min morbror här och bytte lite julklappar med oss och min brors familj. Det blev en mysig fikastund här hemma medan snön sakta föll ner utanför fönstrena. Mästerkatten i Stövlarna blev kvällens film och han är ju för söt den lille kisen. 

 

Nu har jag bakat mina få pepparkakor och i alla fall fått den goa doften av pepparkaka i huset. Det var egentligen det som var tanken. Därav den lilla degsats som jag gjorde. Julgranen är inne sedan några dagar och barrar redan, brödet ärä bakat och julmaten inhandlad. Julklapparna är inslagna förutom ett par stycken och julmusiken spelas hej vilt här. Jag är redo för julen nu tror jag och ska bara försöka ha en bra helg vilket jag önskar er också!

 

Pepparkakor.

Jag gjorde en pepparkaksdeg igår minsann. Samma recept som mamma brukade göra anar jag. Där stod många plus vid just det receptet och lite siffror efter också, där hon räknat om mängden. Uppåt alltså. Jösses med pepparkakor hon gjorde! Själv gjorde jag nya siffror, fast på andra hållet. Typ en tredjedel av receptet. Mer lagom här känner jag. Det är ju inte så att VI bakar utan det blir förståeligt nog jag som gör det och då ha flera hundra kakor framför sig att göra..... Nix, inte jag. Men å andra sidan så om jag inte giter göra fler är det väl bara att ropa: "Någon som vill ha pepparkaksdeg?" Så har jag löst det. Imorgon bitti får jag ta tag i degen, gubbar, gummor och andra små former till pepparkakorna.

Jag och Tussi tog en liten tupplur i soffan ikväll. Inte så liten heller förresten. Tror jag ska göra som tussi och fortsätta på den.

Trött o sorgsen.

Jag är inne i någon form av dryg trötthetsperiod då armar och ben känns som spagetti, sådär lite äckligt skakiga och slemmiga. Som om jag inte ätit på en evighet eller nåt. Vet inte riktigt varför egentligen. Det är alltid svårt att bli klok på varför eftersom jag har olika anledningar att bli sån ibland. Det kanske är en helt normal trötthet som alla kan ha beroende på en underliggande förkylning kanske. Kan vara så enkelt. Eller är det de gamla vanliga..... Att det blivit för mycket för min utmattning. Vad vet jag. Att det är drygt vet jag. Och att jag har såna här anfall emellanåt vet jag också. Dessutom vet jag att jag har så svårt att acceptera det här och så svårt att vara snäll mot mig själv när det blir så. Jag vill så mycket och kämpar gärna emot tröttheten så gott jag kan.

Jag funderade igår när jag var på gympan och tog mig fram som en elefant i kvicksand. Undrade hur det hade varit om jag aldrig fått cancerbeskedet där i mars 1999. Jag känner att jag blir sorgsen i sinnet av att allt blivit som det blivit. Givetvis så är jag glad att det blev som det blev med tanke på hur det blev. Ja, ni förstår. Man ändå så vill jag bara spola tillbaka tiden och få börja om igen där på 90-talet. Göra om det på samma sätt, men ha kvar mina föräldrar och hoppat över cancern. Tankar som jag vet att jag lika gärna kan släppa för det är ju inte så det kan bli, men jag kan inte hjälpa dem. De bara dyker upp och det gör så ont.

Allt eller inget.

Igår var jag och Göran och såg en riktigt bra musikal i Hässleholm. Allt eller inget. Sista föreställningen och vi fick frågan om vi ville komma och titta. Bra att vi gjorde det! Jag är lite stolt över mig själv också som faktiskt sa ja till detta, för det är så lätt att säga nej till sånt som kan bli lite jobbigt för mig. Med mycket folk och att ta sig iväg osv., osv. Ännu lättare är det nästan att säga ja och sen slingra sig ur för att slippa gå i slutändan i alla fall. Men inte det heller. Duktiga jag!

Lilla smala julgranen är insatt och påklädd också nu och det är med betoning på smal i det här fallet. Som så många andra år så är det bättre att inte jämföra den med de där kallegranarna, för då blir den riktigt söt den lilla rackaren.

Idag bakas det grovt bröd här. Det lättaste gorva bröd man kan tänka sig att göra tror jag. Gillar när det ska "hällas" smet i formar så jag slipper stå och knåda. Mycket enklare och kroppen tycker det känns bättre såhär.

Tussi tycker fortfarande det är mindre skönt väder ute även om det inte är så kallt. Hon kröp ner i sin enormt stora säng och myste framför kaminen istället. Ska hon fortsätta äta godis som hon vill så får vi snart ta fram en jättelåda! :)

Trevlig lördagkväll.

Julradion är på i bakgrunden här på datorn, kaminens brinnande pinnar knastrar, Tussi ligger på bordet och sover, det är disigt o grått utanför fönsterna och övriga familjen sover som små stockar. Så ser det ut här just nu. Jag är själv lite småtrött efter gårkvällens fesstligheter. Emellanåt blir jag sådär skönt påmind om vilka goa vänner jag har. Inte för att jag glömmer bort det normalt sett heller egentligen, men det liksom bara dyker upp på bra sätt emellanåt. Som en bekräftelse på att de är där även om jag inte riktigt förstår det när jag är i mina dippar.

I alla fall hade vi en skoj kväll med god hemmagjord glögg, mumsig varmrätt en riktigt festlig efterrätt med god dryck o många skratt till detta. Efterrätten krävde viss instruktion......

 

Vi har som vanligt lite problem med jugranens utseende och efter att ha sett Kalleankagranen där vi var igår, så är denna extremt kal egentligen. Dessutom så fattades en av fyra grenar här upptill. Såg helt galet dumt ut, men vi löste det genom att sno en gren från vår vänners kallegran och binda fast med ståltråd. Som ny eller hur?!

 

Idag är det tredje advent och bara en vecka kvar till jul. Helt otroligt hur snabbt det går från den 1 december till det är dags för Tomten att komma! Trevlig Dag!

Det är kallt nu.

Tussi har stora problem med denna kyla som idag var nere på minus 18 här hemma. Hon stirrade stint på dörrhandtaget i morse och när dörren öppnade sig så backade hon ganska snabbt. Efter tredje försöket så gick hon ut och tvärstannade nedanför trappan. Stod där som fastfrusen en go stund för att sen försöka sätta sig ner. Där var det stopp halvvägs. Bra träning för lårmusklerna förstås, för denna konstant godissugna katt som just nu inte rör sig så värst mycket så behöver lite träning.:) Efter fem minuter var hon inne igen och mellanlandade framför kaminen för att värma upp sin frusna kropp.

Jag förstår henne. Även om jag har kläder på mig liksom ju hon har, så har det varit kallt i näsborrarna idag. Därför valde jag att köra på Friskis gympa ikväll, så slapp jag ut och gå idag. Har ändå varit ute lite snabbt när vi gjort lite julärende så något lite friskluft har jag fått idag ändå. La då märke till hur helt fantastiskt underbart vackra träden är just nu med all frost och snö på! Så fina! Med den blå himlen i bakgrunden. Magiskt vackert! (Och jag hade ingen kamera med mig.....Dumt.)

Min kalla hemmagjorda granvän bocken Bo har också påverkats av vintern och ser inte ut som han gjorde från början. Vet inte vad han liknar längre. :)

Friskis Gympa.

Friskis gympa är bra för kropp och själ. Även om jag under dagens pass vägde 1 ton och hade väldigt stora planer på att gå ut därifrån och köra hem, så stannade jag kvar. Jag genomförde passet på min egen nivå som idag var jättelåg, men jag gjorde det i alla fall. Kroppen tycker kanske inte att jag var så kul, men nu efteråt så tackar knoppen mig för att jag var med. Bra. Någon som är nöjd!

Jag är hundvakt emellanåt till två finfina vovvar och idag var en sådan dag. Wilma, en Golden Retriever som är 13 år och 8 månader och Gizmo, en belgisk vallhund Tervueren som är typ 7 månader. Ett tuggben är aldrig fel enligt vovvarna, men Wilma kan inte äta ben inomhus tycker hon. Oavsett hur vädret är så ska ett tuggben avnjutas ute. Jag menar verkligen oavsett.

Nix, mössan åkte av igen.

Taskiga inneboende.

Vissa dagar är bara så extremt skumma. I mitt inre i alla fall. Jag är så beroende av ett hyfsat mående där för att det ska fungera bättre "utanför" om jag säger så. Jag kände mig så på gång på rätt håll för ett tag sedan men nu vet jag inte vad jag är. Inte känns det bra i alla fall. Jag fick ju med CTRF:s hjälp förmånen att få prata med en konsult (personlig strukturell konsultation). Ja, jag kan inte förklara det hela mer, men det gör inte så mycket. Det var bra oavsett och jag tyckte att jag var på gång. Jag hade en plan för fortsättningen efter att jag inte skulle ha mer kontakt med honom. En bra plan! Planen gick dock inte åt det håll jag tänkt mig (vilket inte berodde på mig) och just för tillfället känns det som om jag är ute och yrar igen fullständigt. Jag vet inte riktigt vilket håll jag ska gå på. Jag har valt ett håll som jag egentligen inte är nöjd med att jag valde men kan inte förmå mig att klara ut att göra annorlunda heller. Självkritiken flödar och jag bara tar emot den utan att ens tveka. Jag är trött, ur humör, har ingen lust och har inte heller någon lust med att inte ha någon lust. Ändå så sitter jag kvar i det sega kletet och kan inte förmå mig att tänka annorlunda....... Eller förmå mig att inte tänka på det alls kanske. (Känns som det hade varit ett mycket bra alternativ.) Inte idag, inte än i alla fall.

En okej helg.

Även i Skåne snöar det. O snöar o snöar. Perfekt julväder, men frågan är om det håller till jul. Troligen hinner det både komma och försvinna ett par omgångar till innan det är dags för tomten att komma med sina renar och sin släde. Har han otur så får han sätta hjul på medarna, men vi håller tummarna att han slipper det.

För övrigt har jag haft en okej helg. Vi var ett kompisgäng och tittade på Stefan Sauks föreställning The Sex Guru. Det blev en trevlig eftermiddag och kväll med god mat o dryck och många skratt. Som vanligt så var jag ju inte sugen på att ge mig iväg, men det blev ändå trevligt och jag är glad att jag inte ger efter för mitt låga mående utan försöker tänka på vad jag får ut av att följa med.

Igår var det julmarknad i byn. Snön yrde när vi gick tipsrundan in i olika affärer med min bror och hans familj. Lite väl bitande kyla i kinden men ändå skönt att varit ute en stund. Dessutom så vann jag en quick grill med alla rätt på frågorna. Inte så illa!

Tussi tycker inte om dagens väder alls, så vi har skottat en liten bit till henne hon kan gå på utan att sjunka ner till magen i snön. Ett år gjorde jag gångar på halva tomten så hon kunde promenera runt lite. Jo, hon är nog bortskämd men så ska det vara tycker jag.:)

Räven raska ut på åkern.

"Kan vi stanna så jag kan gå ur bilen? Nej, men sluta köra! Jag kan ju inte ta foto när det hoppar så!!" Eee, där kommer bilar bakom, svarar min sambo. " Oj, jaha." Jag blev lite uppspelt där en stund när det promenerade en räv med ansiktet fullt av snö över vägen, för att vända framför oss och gå mot skogen igen. Här är det inte så jättevanligt med rävar och jag erkänner att jag tycker det är lite "häftigt" när jag får se den sortens vilda djur. Här ska finnas en eller möjligen två vargar också i byn har jag hört den senaste veckan, men de har jag ännu inte stött på och kommer troligen inte att göra det heller.

Julklappar och stress.

Det är skoj med julklappar. Ibland så skoj att jag typ tar allt möjligt och slår in. För att det ska bli fler klappar under granen. Ofta till mig själv då, men även andra blir drabbade av allt möjligtpaketer. ;) Lite knasigt kanske ja, men så är det. Att köpa julklappar, fixa dem, skriva rim och ge bort dem är kul, men samtidigt så ger de mig lite väl mycket ångest på vägen. Jag blir liksom inte riktigt nöjd med dem hur jag än vill. Det stressar mig att hitta på något vettigt och kul och det stressar mig att hitta det där "speciella". Som jag ju då som sagt inte hittar.

Det stressar mig rysligt att tänka på att det är julafton om inte alls lång tid. Jag får inte stopp på tankarna att jag inte ska hinna det jag vill innan dess. Eller det som jag har tänkt ska göras innan. När det är svårt att skynda sig och att organisera saker och ting så blir det kaos upptill. Det är ju inte såhär jag är egentligen och frågan är om jag vänjer mig vid det och hittar ett bra sätt att handskas med det. Bättre än jag gör nu alltså. Tiden går så himla fort och jag vill så gärna njuta av de här dagarna. Julen är en jättemysig tid med alla ljus som är tända överallt, den vackra vita snön (ibland), all fin julmusik, mat och umgänge med nära o kära. Det är fullständigt vansinne att förstöra den med en överdriven hög av "måste". Måsten som man själv har döpt till just.........måste.

Svårt att ändra ett invant mönster.

Jodå, för mig är det oerhört svårt att ändra ett invant mönster. Ibland undrar jag om det är något annat som är fel i knoppen. Än utmattningsdepressionen alltså. Hur kan det vara så svårt att ändra ett beteende som känns fel egentligen. Det låter ju helt oerhört korkat, men jag "orkar" liksom inte riktigt. Det är så enkelt att ge andra bra råd och jag vet ju typ hur jag ska tänka och göra, men ändå...... Jag gör det inte själv. Knasigt eller hur? Hur svårt är det!!?
Jag mår inget vidare bra alls inombords för tillfället. Det kör runt i kroppen o magen, huvudet känns som en grå klump, jag känner inte mig alls glad och får verkligen kämpa för att vara lite i närheten av så som jag egentligen kanske är. Egentligen vill jag bara sura och va ifred. Fast det vill jag ju såklart inte heller! Inte egentligen. Jag vill bara ha lite mer energi och känna mig piggare så att jag kan få slippa den här förbannat dystra och tunga känslan.

Jag försöker vara igång så mycket som möjligt ändå. Jag försöker välja (tvinga mig) att ta tag i saker. Vanliga saker som bara behöver göras hemma tex. Det är bara så tröttsamt när allt jag ska göra är tungt och jag försöker tänka på resultatet av det jag gör. För att jag ska förstå att jag vill göra det. Jag har just varit på gympa, vilket jag helt enkelt bestämde mig för att se till att jag skulle ta mig ner till ikväll. Sådant får mig att vila hjärnan lite för alla tankar.

Idag har jag haft "mina" två hundar (som är min brors o hans familjs) här så vi har varit ute i snön lite, som har vräkt ner mer eller mindre hela dagen. Ibland normal snö, ibland regn och sen mellanblöt. Diverse sorter idag alltså. Den enormt stora fördelen med snö och hundtassar är att tassarna är rena när de promenerar in. Mycket trevligare än 8 jordiga vovvetassar.

Nu väntar soffan. Imorgon är en annan dag......

Hej!

Med december så kom vintern. Förvånande, men ändå så precis som det ska vara. Snön lyser upp fint och det är lite mysigt att sitta här inne i värmen med stjärnor och ljusstakar tända. Idag blir det inte mycket utomhusvistelse om jag känner mig själv rätt.
Jag har länge känt att jag ville göra något bra för någon annan. Att må dåligt i det inre kan kännas otroligt ensamt. År efter år går och det går liksom inte att komma vidare på alla plan. Frågor hopar sig och känslor och tankar spelar sådana spratt så det går inte att freda sig mot dem. Vi utsätts ju för prövningar i livet hela tiden och en dag kan det bli så att droppen får bägaren att rinna över. Min droppe hette cancer. Den hälsade på mig och min familj 1999 på samma gång som vi fick vårat andra barn. Det är jättelängesen jag vet, och jag är tack och lov frisk som en nötkärna idag! Jag har haft en otrolig tur men det hände ändå något med mig där. Livet efter har varit en kamp mot/med mig själv under alla år. Efter sista strålbehandlingen där i december för 13 år sedan tog all kraft slut efter året som gått med full fokus på att ta hand om barnen och att kämpa på med att bli frisk.

Jag inser nu långt efter hur oerhört viktigt det är att få rätt hjälp efter ett trauma. Och hur oerhört svårt det är att hitta rätt. Jag har sökt, sökt och sökt efter att hitta någon som kunde hjälpa mig att komma ur mitt jobbiga inre. Jag har fått diverse tabletter utskrivna, jag har gått i samtalsterapi, provat lite här o lite där och sökt andra vägar men ändå........ Jag vet inte var det gått fel. Jag har med facit i hand börjat förstå att jag troligen inte fått den sortens hjälp jag skulle behövt. Vilken det nu skulle vara..... I år kom jag i alla fall kontakt med Cancer och Trafikskadades Riksförbund. De har hjälpt mig med en samtalskontakt jag aldrig skulle kunna få utan deras hjälp. Ett sätt att tänka på som jag varken kan förklara eller knappt ens få in i huvudet. Att bryta invanda dåliga mönster är svårare än jag trodde. Jag har en rejäl bit kvar, men jag känner ändå att jag är På Väg.......Äntligen också på väg att kanske kunna hjälpa någon annan.