söndag 2 december 2012

Hej!

Med december så kom vintern. Förvånande, men ändå så precis som det ska vara. Snön lyser upp fint och det är lite mysigt att sitta här inne i värmen med stjärnor och ljusstakar tända. Idag blir det inte mycket utomhusvistelse om jag känner mig själv rätt.
Jag har länge känt att jag ville göra något bra för någon annan. Att må dåligt i det inre kan kännas otroligt ensamt. År efter år går och det går liksom inte att komma vidare på alla plan. Frågor hopar sig och känslor och tankar spelar sådana spratt så det går inte att freda sig mot dem. Vi utsätts ju för prövningar i livet hela tiden och en dag kan det bli så att droppen får bägaren att rinna över. Min droppe hette cancer. Den hälsade på mig och min familj 1999 på samma gång som vi fick vårat andra barn. Det är jättelängesen jag vet, och jag är tack och lov frisk som en nötkärna idag! Jag har haft en otrolig tur men det hände ändå något med mig där. Livet efter har varit en kamp mot/med mig själv under alla år. Efter sista strålbehandlingen där i december för 13 år sedan tog all kraft slut efter året som gått med full fokus på att ta hand om barnen och att kämpa på med att bli frisk.

Jag inser nu långt efter hur oerhört viktigt det är att få rätt hjälp efter ett trauma. Och hur oerhört svårt det är att hitta rätt. Jag har sökt, sökt och sökt efter att hitta någon som kunde hjälpa mig att komma ur mitt jobbiga inre. Jag har fått diverse tabletter utskrivna, jag har gått i samtalsterapi, provat lite här o lite där och sökt andra vägar men ändå........ Jag vet inte var det gått fel. Jag har med facit i hand börjat förstå att jag troligen inte fått den sortens hjälp jag skulle behövt. Vilken det nu skulle vara..... I år kom jag i alla fall kontakt med Cancer och Trafikskadades Riksförbund. De har hjälpt mig med en samtalskontakt jag aldrig skulle kunna få utan deras hjälp. Ett sätt att tänka på som jag varken kan förklara eller knappt ens få in i huvudet. Att bryta invanda dåliga mönster är svårare än jag trodde. Jag har en rejäl bit kvar, men jag känner ändå att jag är På Väg.......Äntligen också på väg att kanske kunna hjälpa någon annan.