Jag är inne i någon form av dryg trötthetsperiod då armar och ben känns som spagetti, sådär lite äckligt skakiga och slemmiga. Som om jag inte ätit på en evighet eller nåt. Vet inte riktigt varför egentligen. Det är alltid svårt att bli klok på varför eftersom jag har olika anledningar att bli sån ibland. Det kanske är en helt normal trötthet som alla kan ha beroende på en underliggande förkylning kanske. Kan vara så enkelt. Eller är det de gamla vanliga..... Att det blivit för mycket för min utmattning. Vad vet jag. Att det är drygt vet jag. Och att jag har såna här anfall emellanåt vet jag också. Dessutom vet jag att jag har så svårt att acceptera det här och så svårt att vara snäll mot mig själv när det blir så. Jag vill så mycket och kämpar gärna emot tröttheten så gott jag kan.
Jag funderade igår när jag var på gympan och tog mig fram som en elefant i kvicksand. Undrade hur det hade varit om jag aldrig fått cancerbeskedet där i mars 1999. Jag känner att jag blir sorgsen i sinnet av att allt blivit som det blivit. Givetvis så är jag glad att det blev som det blev med tanke på hur det blev. Ja, ni förstår. Man ändå så vill jag bara spola tillbaka tiden och få börja om igen där på 90-talet. Göra om det på samma sätt, men ha kvar mina föräldrar och hoppat över cancern. Tankar som jag vet att jag lika gärna kan släppa för det är ju inte så det kan bli, men jag kan inte hjälpa dem. De bara dyker upp och det gör så ont.
