Funderar.

Jag hade åter kontakt med FK igår och nu ska hon efter att även pratat med min läkare o fått ett okej av honom, kontakta AF. Jag ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning. Jag har inte så stor tro på mig själv längre och begriper inte riktigt hur det hela ska gå till. Hur jag ska klara det och om jag ska klara det. Vilket jag ju någonstans ändå har en viss tro på att jag gör. Det är bara att följa med i strömmen så ska det sökert lösa sig. Jag får göra som med allt annat. Tänka på att jag vill åt resultatet. Och i detta fall hoppas att jag får bra stöd. Jag vet ju att jag inte kommer någonstans genom att ha det som jag har det idag. Mår bevisligen inte bättre av det, så det verkar smart att testa någon annan väg. Så måste jag tänka när orostankarna kommer över mig.

I väntans tider.

Det går inte så bra med mitt skrivande här, men det har inte gått så bra med något under en period nu. Jättetråkigt men så är det. Har känt mig under ytan ett tag men tror att jag är på väg ur det igen nu.

Jag träffade ju doktor och försäkringskassa för ett tag sedan och tanken var att jag skulle få tid hos af för att försöka ge mig ut i arbetsträning eller vad det heter. Jag var hos läkaren igen häromdagen och han rådde mig att kolla med fk hur det låg till med af. Om de visste hur lång väntetid osv det var. Jag gjorde så och det visar sig då att min läkare skrivit i sjukintyget att jag inte vara redo för någon form av "komma ut" ännu. Jag blev ett frågetecken och fattar fortfarande inte. Försökringskassan har tydligen hört av sig till honom för att få svar på vissa frågor men han har inte svarat. Ändå säger han till mig häromdagen att jag ska kontakta fk. Hrm...... Jag vet inte om jag är redo eller inte, men jag måste få hjälp att prova. Detta håller inte längre som jag har det nu. Jag orkar inte ha det såhär. Jag behöver hjälp och jag hoppas att de har resurser att ge mig den hjälpen jag behöver.

Dessutom så väntar jag samtalstid hos psykolog och det är ett par månader sen jag ringde om detta. På väg från läkare gick jag inom sekreteraren och frågade hur långt det var kvar. Då visar det sig där att det inte syntes alls att jag var i nån kö eller något. Kanske har inte meddelandet kommit fram eller lappan försvunnit. Jamen så bra! Inte! Nu får vi se om det händer något och när det händer....... Jag väntar.......

Upp o ner.......

Inte konstigt att man blir yr i huvudet mellan varven...... Jag är inte så glad för berg och dalbanor och särskilt inte i mitt liv. Jag fattar ju också att så är fallet för alla, men just nu vill jag bara gå på rätt håll. De här dalarna efter ett lyft känns så tunga och idag är det tungt igen. Vill bara sätta mig i en hörna och sura för mig själv.
Jag har fått förmånen att få prova EFT behandling och blev rådd att fundera lite över saker jag oroar mig för. Plötsligt var det jättesvårt. Jag känner mig orolig ofta men kan inte riktigt ta på vad det är. Att plocka fram små delar i oron är inte lätt har jag kommit på. Men det löser väl sig ändå.
Färdiggnälld.......

Helgen har i alla fall varit jättemysig! Vi körde för att hälsa på våra goa Göteborgare i Torslanda och i lördags middag tog vi med oss bla. ved, korv och god dryck ut på en skön promenad till ett mysigt ställe som kallas Tummen (har jag för mig). Mycket kläder på och det här var en riktigt härligt mysig eftermiddag. En sån där som jag skulle behöva lite oftare kände jag. Och känner nu när jag tänker på den.

Killarna fixade lite värmande......

 

 

Vackra svanar en bit från oss.

 

Det här är så rogivande.....

 

Gott som in i vassen.:)

 

Detta passade mig och jag är glad att vi tog denna lilla trippen ut i en natur som vi inte är vana vid att få njuta av här hemma i Skåne.

 

På rätt håll igen.

Helgen är på intågande som vanligt när det blivit fredag. Veckorna går i rasande fart så snart borde det väl vara vår? Fåglarna trodde det häromdagen och jag kände känslan. Dock förstår jag när jag ser almanackan att så inte är fallet. Jag skulle kanske berätta för fåglarna...... Nej, jag låter de vara kvittriga och glada i sin tro.:)
Jag mår just nu bättre i mitt sinne. Känner mig gladare och piggare på nåt litet vis. Skönt! Jag gympar på med min friskisgympa och plötsligt känns kroppen mycket starkare. Nja, kanske inte mycket, men nog gör det ganska fort liten skillnad. Dessutom får jag nån känsla av "fasen vad jag är duktig" och hela den här gympakänslan är skön! Skön både för kroppen och självkänslan. Nu ska jag kämpa med att ta mig mot rätt håll igen. Nu äntligen kan jag känna lite tro på det igen. Låt den vara länge! Trevlig Helg!

Goaste Tussi!

Sitter här och funderar på var min kise är. Hon har varit ute en stund nu och i detta vädret är hon oftast inte ute så länge. Kollar ut och ser att grannarna är hemma så jag gissar att hon lite kärt har jamat sig in till dem. Hon brukar gå in där och sova en stund på deras soffa. Eller i en skön säng. Alla platser är bra om det bara är vid rätt tillfälle kisens liv. Katter är underbart speciella på sitt sätt. 

 

 

När vi var i USA kom min bror med dotter hit varje dag och gosade o lekte med Tussi. Lekte vet jag förresten inte, för att leka gör man bara när man själv vill och ibland är hon så segstartad så människans ork tar slut långt innan tanken på lek kommer fram riktigt. Även grannarna var involverade i kattpassningen här hemma, men efter en vecka flyttade hon in till dem. Sov över och verkade trivas alldeles utmärkt där. Skönt för mig/oss kan jag säga. Det dåliga samvetet lättar något då. Jag var nästan rädd att hon inte skulle vilja flytta hem igen, men det gjorde hon. Pust. Nu gör hon sina vanliga små semestertripper dit igen istället.

 

Jag älskar min kisevän så mycket! Hon är så fin och ett skönt stöd för mig på sitt eget lilla vis. Hon ger mig/familjen så mycket positivt! Tänk så många skratt och leende vi missat om inte hon vore här. Jag skulle kunna skriva en hel blogg bara om henne. Kanske jag skulle starta en......:) Jag är så glad att hon ville flytta hem till oss! Älskade goa Tussi!

 



Fort Lauderdalevärme.

Jag fick sån där värmelängtan igår och dök in för att känna hettan från Florida, Fort Lauderdale. Från fotona jag tog för ett par veckor sen. Tänk om det kunde vara såhär lite oftare. Här hemma......Mums!

 

 

Jag tittar ut och det ser inte på långa vägar ut såhär utanför mina fönster. Uppväckt ur drömmen igen snabbt o lätt.

 

Jag var och gympade igår och då fick jag värme. Inifrån alltså. Gympan gör mig just nu gott. Jag mår bra av den höga musiken och energin från ledaren. Igår kväll kände jag mig på gång igen! Vilket jag inte gjorde tidigare på dan, så nog hade gympan bra inverkan på mig igår.

 

Måndagmorgonen började tungt, men jag ska försöka dra mig ur den känslan igen. Det borde väl kunna gå?

Ingen bra medicin.

Jag var på friskis o svettis gympa i byn i tisdags. Kändes förfärligt tungt och jag var vinglig när jag gick därifrån. Den senaste veckan har genomsyrats av vinglighet och en fruktansvärd trötthet som jag inte kan beskriva. Tröttheten i kroppen har gjort att jag knappt orkat vara uppe och när jag gett mig ut på någon promenad så har varje steg gått med ren envis vilja. Egentligen ville kroppen bara ramla ihop i en liten hög någonstans och bli buren hem. Jag har somnat på soffan ett par gånger om dagen och sovit som en stock om nätterna i alla fall. Jag började undra om jag var allvarligt sjuk eller vad fasen det var frågan om. Panik, frustration, rädsla och ilska började växa inombords.

Igår lät jag bli att ta tabletterna som jag tagit en vecka tillbaka och vips så blev min kropp så som jag är van att ha den. Fantastiskt skönt att bara vara vanligt trött igen! Jag körde och gympade igår också och jösses vilken skön skillnad! Jag orkade ju röra på mig. Jag drar själv den enkla slutsatsen att dessa tabletter fungerar inte för mig. Detta är andra försöket, men förra rundan blev det dock inte såhär illa. Bort med de pillerna!

Den 22 mars 1999 fick jag mitt svar.

Den 18/8 2009 skrev jag såhär i "Livet Efter":

"Den 22 mars 1999 var dagen som skulle förändra mitt liv. Och min familjs liv. Barnet var uträknat till just denna datum, så jag var ju något spänd och föväntansfull. Jag gick iväg på en vanlig barnmorskekontroll jag skulle på denna måndag kl. 14.00. Intet ont anande om vad som komma skulle. Tack och lov. Jag minns att barnmorskan var iskall om sina händer när hon kände på magen, men tänkte inte så mycket på det. Hon var kall om händerna och så var det. Jag minns att jag var på ganska gott humör den dagen. Det var ju inom en snar framtid dags att föda och spänningen och förväntningarna tog över tankarna på allt vad knutor hette just då. Det var ju inget jag behövde tänka på när jag kom till henne på en vanlig kontroll på vårdcentralen.

Jag vägdes och mättes som vanligt och efter det satt vi och pratade lite om förslossning, hur jag mådde osv. Sen kom det.........Beskedet som fick min mage att vända sig ut och in. Beskedet som fick marken under mina fötter att försvinna. Beskedet som fick hela min kropp att kännas som överkokt spagetti. Hon sa: "Jag har fått provsvaren. De var inte bra." Jag blev så chockad så jag kunde varken gråta eller skrika. Det enda jag fick fram var ett halvhögt chockerat neeeeeeej! Det kunde inte vara sant. Jag hade alltså cancer!

Hon ville att jag skulle åka med henne hem till oss, men jag ville köra själv. Hon följde med hem här för att stötta oss, vilket ju kändes bra tror jag. Jag kom hem, ropade på min sambo och skrek: "Det är cancer jag har!!!" Jag fick ett förtvivlat NEEJ! till svar.

Maktlösheten och paniken var grym. Jag skulle bli mamma för andra gången och jag hade en 3½-åring som skulle få ett syskon. Min mamma dog ju när jag födde första barnet. Jag kunde ju inte dö nu ifrån barnen och min sambo! Vi satt i soffan och jag grät, grät och grät. Barnmorskan satt hos oss och tröstade så gott hon kunde. Hon berättade att vi skulle åka in till sjukhuset nu på eftermiddagen/kvällen för att få prata med en läkare om det hela, och sen också sätta igång förlossningen. Det kunde ju vara en hormonbetingad cancer. Eftersom hormonerna är i full rusning när man är gravid ville man ju inte riskera att cancern skulle förvärras på något sätt.

Vår pojke på tre och ett halvt år.......vad skulle jag säga till honom? Hur förklarar jag detta för ett litet barn lugnt och sansat så att han ska förstå och inte bli rädd. När jag själv var så rädd och hysterisk inombords så jag höll på att sprängas. Jag minns inte riktigt vad jag sa, men jag tror att jag förklarade att jag hade knutor i bröstet som inte var snälla och att doktorn skulle ta bort dem. Jag berättade för honom att jag skulle åka till sjukhuset samma kväll för att träffa doktorn och för att hans lilla syskon skulle komma ut snart ju. Jag berättade hur mycket jag älskade honom. Jag berättade att hans morbror och moster skulle passa honom under tiden.

Jag ringde min snälla storebror som kom hit och ju tyvärr också fick en liten chock av mitt tråkiga besked, men jag minns att han var positiv och sa att jag skulle fixa det. Min bror och hans sambo tog hand om våran lille kille när vi åkte till sjukhuset. Dags att åka in....... Vad händer nu? Frågorna var många, men tårarna var fler......"

Mina lånevovvar.

Seg är jag och jag blir så ledsen på mig själv när jag är så. Jag drog i alla fall ut mig på en promenad idag. Eller två. En lite kortare med Wilma, som ju har några år bakom sig vilket gör att hon inte orkar allt för lång runda. Hon fyller 14 år i april.

Gizmo skulle nog kunna gå hur långt som helst, men det går ju inte.:) Han får nöja sig med en ganska lång runda. "Mina" fina vovvar......lånevovvar......

Degeberga är vackert alla årstider och den nästan vita Sockertoppen gör sig fin mot den blå himlen.

Så är det.

Jag är ingen vintermänniska! Inte, inte, inte!!! Det är drygt att klä på sig en massa kläder varenda gång kroppen ska utanför ytterdörren. Idag drog jag på mig min fina Gustavmössa, vilken faktiskt är riktigt skön. Jag får dock tänka mig för när o var jag använder den.....vill ju inte skrämma slag på folk.:)

Med mycket kläder så är det ändå okej att gå ut, men nej.....jag är ingen vintermänniska. Definitivt inte idag då det är 17 grader kallt. Men solen skiner så kanske kan jag ta mig ut med mina lånehundar och gå en liten promenad senare. Kanske ta ett fint foto.....vem vet.

Besöket hos psykläkare och försäkringskassa igår var väl som jag förväntat mig ungefär. Mest en formell grej kändes det som. Nu ska jag få papper hemskickat för att skriva på att arbetsförmedlingen ska få blandas in igen. Sen ska jag så småningom få en tid hos dem för träff och diskussion hur vi går vidare och var jag kan tänkas fungera. Troligen träffa arbetspsykologen också igen. Funderar bara på hur jag mår nu jämfört med då hon inte tyckte jag var lämplig att släppas ut i arbetslivet pga mitt mående...... Ingen större skillnad precis. Doktorn var inte helt positiv till att jag skulle börja arbetsträna till en början och sa återigen att det handlar om att hitta någonstans där det fungerar med tanke på min stresskänslighet, lättutmattning osv. Jo nog är det så alltid. Att jag inte klarar myckt stress förrän det gärna blir tomt i knoppen, jag blir yr, ångesten kommer och jag glömmer andas osv. Nu väntar någon form av behandling hos psykläkare som jag aldrig testat, tid hos psykolog för samtal, tid hos arbetsförmedlingen. Det skulle kunna vara en bra kombination. Med kontinuerligt stöd så kanske jag vågar och kan hålla mig upprätt denna gång. Har jag för stora förhoppningar då tro. Jag tror att oavsett hur jag mår så måste jag ut för att se om det kan hjälpa mig till en bättring, för detta fungerar inte. Så är det.

Början till ett steg framåt?

Den där USA-resan har ännu inte slutat lämna spår efter sig i form av märklig sömn och hemsk trötthet. 6 timmar bakåt där gör det lite klurigt för kroppen att fatta vad som hände när man vill lägga sig då klockan egentligen bara är 6 på kvällen där nere. Och i kroppen. Det är på god väg att rätta till sig hoppas jag men attan vad det har tagit tid. En vecka sen idag ju. Jag har varit så in i bombens trött och nere sen vi kom hem så jag blir arg på mig själv. Till ingen större nytta. Vet inte vad det är. Att komma in i vardagen igen kanske, att det inte alls är varmt och skönt är en grej och den där tiden troligtvis en anledning. Dessutom så blir jag så ledsen när allt det där jobbiga kommer över mig igen och jag bara ramlar ner som ett korthus igen. Och igen. Blä!

Jag ska ha möte med försäkringskassan och läkaren i eftermiddag. För att reda ut hur vi ska gå vidare. Jag behöver komma ut och arbetsträna på nåt sätt. Behöver hitta något lagom så att jag kan jobba mig uppåt i mitt inre istället för att det som det blivit innan blir en kaboom efter ett tag och jag mår kassare igen. Jag hoppas på hjälp att klara detta, men vi får se. Vågar inte tro och hoppas längre. Försöker bara hänga med liksom.

Jag kom igår i kontakt med något som heter EFT-behandling, vilket verkade vara någon bra behandling som kändes som ja!, nu kanske jag har hittat mitt för att komma vidare. Priset skrämde mig dock rejält. Var inga små summor precis. Jag frågade min läkare på mejl idag om han hade hört talas om detta och minsann.......han verkade kunna det själv också, vilket ju skulle kunna vara rysligt bra. Jag ska prata med honom om det i eftermiddag. Det dök upp ett hopp som samtidigt hålls tillbaka av min rädsla för att misslyckas igen. De får väl bråka ett tag. Jag ska vara på hoppets sida så gott jag kan.

En underbar USA-resa!

Så ska då livet börja bete sig som vanligt igen. Den där vardagen som vi alla lever i. De flesta av oss i alla fall. Jag gillar den inte alls just nu, men efter 14 dagar på resande fot då jag sluppit ha bekymmer över just den där vardagen kanske det inte är så konstigt. Att det känns rysligt tungt menar jag.
Vi har varit i USA, Florida, Fort Lauderdale, en bit från Miami. Vi och två andra familjer, vilket blev en halv skolklass. Den bästa skolklassen av alla! Det har verkligen varit en otrolig upplevelse. Det var så mycket intryck så hjärnan hann inte med tror jag. Nu efteråt ploppar det upp grejer vi var med om lite efterhand som blir en "javisst ja!"-känsla. Så mycket minnen.

Vi hann med en hel del men allt tar tid där och man orkar inte hur mycket som helst. Var man än ska så är det bil som gäller. Många bilar är där i detta land. Inte riktigt som att köra här hemma om jag säger så. Vi gjorde en del trippar på olika ställen. Bla., var vi och såg krokodiler på en liten safari i krokodilträsket, Billys Swamp, vi såg även krokodiler på vägen dit. Kul att se dem i sitt verkliga liv. Vi shoppade på ett extremt stort shoppingcenter med 400 butiker i (Sawgrass Mills), där det var riktigt bra priser på märkeskläder, vi var i Miami och gled runt en dag, åkte båt och kollade på de kända och rikas hus där. En dag körde vi till Key West som är den sydligaste delen i landet. Det var en vacker runda och en söt liten ort där nere. För övrigt så åt vi hyfsat mycket, vi solade, badade, körde fel (vilket gav oss ytterligare nya saker att se) och hade många skojiga dagar tillsammans då vi upplevde en hel massa. Tyvärr så gick dagarna allt för fort där nere.

Tänk, jag trodde aldrig att jag skulle hamna i USA, och nu efteråt förstår jag knappt att jag varit där. Riktigt häftig upplevelse! Jag är tacksam att jag fick vara med om detta och nu är det till att spara nya pengar till en ny resa någonstans........ Kanske återvända dit.......

God Fortsättning!

God Fortsättning på 2013! Hoppas att ni alla hade en bra Nyårsafton! Har var det mys på hög nivå. Vi var två familjer som firade ihop, vilket egentligen bara blir fyra vuxna, med tanke på att barnen inte tycker att vi är så kul och håller sig borta så mycket det går. De stora var inte alls hemma mer än den ena som åt med oss och de halvstora var lite här och där.Det var dock en rysligt mysig afton vi hade.:) Livet här går sin gilla gång och förutom det så har jag åkt på en stämbandsnånting. Hes och låter förförligt har jag gjort ett par dagar nu. På övergång nu tycker jag, så snart så sjunger jag igen. Eller i alla fall, för allas bästa, åtminstone pratar  ordentligt.
Jag backar bandet igen och hämtade fortsättningen på min historia, så som jag skrev den för länge sen.


Skrevs 14/8 2009
"När jag nu ändå är i denna tunga dag, så ska jag fortsätta berätta om vad som hände och vad det var för knutor jag känt i mitt bröst och min armhåla 1999. Jag var ju som sagt gravid och fått lugnande ord om att knutan i bröstet hade med mjölkproduktionen att göra. Av en slump kom jag in på förlossningen strax efter jag känt knutorna. Egentligen för att jag var orolig för att det kändes så lugnt i magen. Jag var rädd att något var fel med det lilla barnet. Så jag åkte in och det togs ultraljud och jag kollades noga och tack o lov så var allt okej i magen med vår blivande familjemedlem. Jag berättade om mina knutor för en barnmorska och hon tyckte direkt att jag skulle träffa en läkare, vilket jag snabbt fick göra. Denna kloka läkare tog det hela på allvar direkt. Hon skickade en remiss för finnålspunktion, vilket betyder att de sticker in en nål i knutorna och suger ut celler. Detta skickas sen iväg för bedömning av läkare och man får vänta ca 14 dagar för svar på provtagningen.
Den värsta hysterin kring detta la sig lite och alla sa till mig att det inte var något att oroa sig för och att det säkert inte var något farligt. Jag blev inte helt lugn av de lugnande orden. Jag bara kände det. Något var fel! En känsla som jag inte kunde bli kvitt. Den bara fanns där.
Jag fick en snabb tid till provtagningen. Det var ingen trevlig upplevelse alls. Jag var livrädd. Det togs ett par prover för att de säkert skulle få med så mycket de behövde för att kunna se om där var något sjukt. Provet gjorde ont och var obehagligt. Jag kände mig så utlämnad, ensam och jag befann mig i någon form av vakuum Det var som om det inte var mig det handlade om. Jag antar att jag började "stänga av" redan där. Jag försökte prata lite med doktorn och jag ville så gärna att han skulle säga att det säkert inte var något farligt. Han sa aldrig de orden. Det kunde vara vilket som sa han. Jag tyckte riktigt illa om honom minns jag. Min omgivning var fortfarande positiva. Jag var ju bara 28 år. Själv var jag fast i att det var allvarligt. En av de gånger jag hoppats på att ha fel! Nu var det två veckor av djävulsk väntan på svaret. Det var också två veckor kvar till vårt barn var uträknat att födas. Vilka två veckor! Hemska tanke. Jag vill bara ha bort det som satt i mitt bröst och i armhålan. Jag klarade inte av att röra vid dem längre. Jag kände sådan grym avsky till detta vad det nu var. Två veckors väntan......"