Den 22 mars 1999 fick jag mitt svar.

Den 18/8 2009 skrev jag såhär i "Livet Efter":

"Den 22 mars 1999 var dagen som skulle förändra mitt liv. Och min familjs liv. Barnet var uträknat till just denna datum, så jag var ju något spänd och föväntansfull. Jag gick iväg på en vanlig barnmorskekontroll jag skulle på denna måndag kl. 14.00. Intet ont anande om vad som komma skulle. Tack och lov. Jag minns att barnmorskan var iskall om sina händer när hon kände på magen, men tänkte inte så mycket på det. Hon var kall om händerna och så var det. Jag minns att jag var på ganska gott humör den dagen. Det var ju inom en snar framtid dags att föda och spänningen och förväntningarna tog över tankarna på allt vad knutor hette just då. Det var ju inget jag behövde tänka på när jag kom till henne på en vanlig kontroll på vårdcentralen.

Jag vägdes och mättes som vanligt och efter det satt vi och pratade lite om förslossning, hur jag mådde osv. Sen kom det.........Beskedet som fick min mage att vända sig ut och in. Beskedet som fick marken under mina fötter att försvinna. Beskedet som fick hela min kropp att kännas som överkokt spagetti. Hon sa: "Jag har fått provsvaren. De var inte bra." Jag blev så chockad så jag kunde varken gråta eller skrika. Det enda jag fick fram var ett halvhögt chockerat neeeeeeej! Det kunde inte vara sant. Jag hade alltså cancer!

Hon ville att jag skulle åka med henne hem till oss, men jag ville köra själv. Hon följde med hem här för att stötta oss, vilket ju kändes bra tror jag. Jag kom hem, ropade på min sambo och skrek: "Det är cancer jag har!!!" Jag fick ett förtvivlat NEEJ! till svar.

Maktlösheten och paniken var grym. Jag skulle bli mamma för andra gången och jag hade en 3½-åring som skulle få ett syskon. Min mamma dog ju när jag födde första barnet. Jag kunde ju inte dö nu ifrån barnen och min sambo! Vi satt i soffan och jag grät, grät och grät. Barnmorskan satt hos oss och tröstade så gott hon kunde. Hon berättade att vi skulle åka in till sjukhuset nu på eftermiddagen/kvällen för att få prata med en läkare om det hela, och sen också sätta igång förlossningen. Det kunde ju vara en hormonbetingad cancer. Eftersom hormonerna är i full rusning när man är gravid ville man ju inte riskera att cancern skulle förvärras på något sätt.

Vår pojke på tre och ett halvt år.......vad skulle jag säga till honom? Hur förklarar jag detta för ett litet barn lugnt och sansat så att han ska förstå och inte bli rädd. När jag själv var så rädd och hysterisk inombords så jag höll på att sprängas. Jag minns inte riktigt vad jag sa, men jag tror att jag förklarade att jag hade knutor i bröstet som inte var snälla och att doktorn skulle ta bort dem. Jag berättade för honom att jag skulle åka till sjukhuset samma kväll för att träffa doktorn och för att hans lilla syskon skulle komma ut snart ju. Jag berättade hur mycket jag älskade honom. Jag berättade att hans morbror och moster skulle passa honom under tiden.

Jag ringde min snälla storebror som kom hit och ju tyvärr också fick en liten chock av mitt tråkiga besked, men jag minns att han var positiv och sa att jag skulle fixa det. Min bror och hans sambo tog hand om våran lille kille när vi åkte till sjukhuset. Dags att åka in....... Vad händer nu? Frågorna var många, men tårarna var fler......"

Mina lånevovvar.

Seg är jag och jag blir så ledsen på mig själv när jag är så. Jag drog i alla fall ut mig på en promenad idag. Eller två. En lite kortare med Wilma, som ju har några år bakom sig vilket gör att hon inte orkar allt för lång runda. Hon fyller 14 år i april.

Gizmo skulle nog kunna gå hur långt som helst, men det går ju inte.:) Han får nöja sig med en ganska lång runda. "Mina" fina vovvar......lånevovvar......

Degeberga är vackert alla årstider och den nästan vita Sockertoppen gör sig fin mot den blå himlen.

Så är det.

Jag är ingen vintermänniska! Inte, inte, inte!!! Det är drygt att klä på sig en massa kläder varenda gång kroppen ska utanför ytterdörren. Idag drog jag på mig min fina Gustavmössa, vilken faktiskt är riktigt skön. Jag får dock tänka mig för när o var jag använder den.....vill ju inte skrämma slag på folk.:)

Med mycket kläder så är det ändå okej att gå ut, men nej.....jag är ingen vintermänniska. Definitivt inte idag då det är 17 grader kallt. Men solen skiner så kanske kan jag ta mig ut med mina lånehundar och gå en liten promenad senare. Kanske ta ett fint foto.....vem vet.

Besöket hos psykläkare och försäkringskassa igår var väl som jag förväntat mig ungefär. Mest en formell grej kändes det som. Nu ska jag få papper hemskickat för att skriva på att arbetsförmedlingen ska få blandas in igen. Sen ska jag så småningom få en tid hos dem för träff och diskussion hur vi går vidare och var jag kan tänkas fungera. Troligen träffa arbetspsykologen också igen. Funderar bara på hur jag mår nu jämfört med då hon inte tyckte jag var lämplig att släppas ut i arbetslivet pga mitt mående...... Ingen större skillnad precis. Doktorn var inte helt positiv till att jag skulle börja arbetsträna till en början och sa återigen att det handlar om att hitta någonstans där det fungerar med tanke på min stresskänslighet, lättutmattning osv. Jo nog är det så alltid. Att jag inte klarar myckt stress förrän det gärna blir tomt i knoppen, jag blir yr, ångesten kommer och jag glömmer andas osv. Nu väntar någon form av behandling hos psykläkare som jag aldrig testat, tid hos psykolog för samtal, tid hos arbetsförmedlingen. Det skulle kunna vara en bra kombination. Med kontinuerligt stöd så kanske jag vågar och kan hålla mig upprätt denna gång. Har jag för stora förhoppningar då tro. Jag tror att oavsett hur jag mår så måste jag ut för att se om det kan hjälpa mig till en bättring, för detta fungerar inte. Så är det.

Början till ett steg framåt?

Den där USA-resan har ännu inte slutat lämna spår efter sig i form av märklig sömn och hemsk trötthet. 6 timmar bakåt där gör det lite klurigt för kroppen att fatta vad som hände när man vill lägga sig då klockan egentligen bara är 6 på kvällen där nere. Och i kroppen. Det är på god väg att rätta till sig hoppas jag men attan vad det har tagit tid. En vecka sen idag ju. Jag har varit så in i bombens trött och nere sen vi kom hem så jag blir arg på mig själv. Till ingen större nytta. Vet inte vad det är. Att komma in i vardagen igen kanske, att det inte alls är varmt och skönt är en grej och den där tiden troligtvis en anledning. Dessutom så blir jag så ledsen när allt det där jobbiga kommer över mig igen och jag bara ramlar ner som ett korthus igen. Och igen. Blä!

Jag ska ha möte med försäkringskassan och läkaren i eftermiddag. För att reda ut hur vi ska gå vidare. Jag behöver komma ut och arbetsträna på nåt sätt. Behöver hitta något lagom så att jag kan jobba mig uppåt i mitt inre istället för att det som det blivit innan blir en kaboom efter ett tag och jag mår kassare igen. Jag hoppas på hjälp att klara detta, men vi får se. Vågar inte tro och hoppas längre. Försöker bara hänga med liksom.

Jag kom igår i kontakt med något som heter EFT-behandling, vilket verkade vara någon bra behandling som kändes som ja!, nu kanske jag har hittat mitt för att komma vidare. Priset skrämde mig dock rejält. Var inga små summor precis. Jag frågade min läkare på mejl idag om han hade hört talas om detta och minsann.......han verkade kunna det själv också, vilket ju skulle kunna vara rysligt bra. Jag ska prata med honom om det i eftermiddag. Det dök upp ett hopp som samtidigt hålls tillbaka av min rädsla för att misslyckas igen. De får väl bråka ett tag. Jag ska vara på hoppets sida så gott jag kan.

En underbar USA-resa!

Så ska då livet börja bete sig som vanligt igen. Den där vardagen som vi alla lever i. De flesta av oss i alla fall. Jag gillar den inte alls just nu, men efter 14 dagar på resande fot då jag sluppit ha bekymmer över just den där vardagen kanske det inte är så konstigt. Att det känns rysligt tungt menar jag.
Vi har varit i USA, Florida, Fort Lauderdale, en bit från Miami. Vi och två andra familjer, vilket blev en halv skolklass. Den bästa skolklassen av alla! Det har verkligen varit en otrolig upplevelse. Det var så mycket intryck så hjärnan hann inte med tror jag. Nu efteråt ploppar det upp grejer vi var med om lite efterhand som blir en "javisst ja!"-känsla. Så mycket minnen.

Vi hann med en hel del men allt tar tid där och man orkar inte hur mycket som helst. Var man än ska så är det bil som gäller. Många bilar är där i detta land. Inte riktigt som att köra här hemma om jag säger så. Vi gjorde en del trippar på olika ställen. Bla., var vi och såg krokodiler på en liten safari i krokodilträsket, Billys Swamp, vi såg även krokodiler på vägen dit. Kul att se dem i sitt verkliga liv. Vi shoppade på ett extremt stort shoppingcenter med 400 butiker i (Sawgrass Mills), där det var riktigt bra priser på märkeskläder, vi var i Miami och gled runt en dag, åkte båt och kollade på de kända och rikas hus där. En dag körde vi till Key West som är den sydligaste delen i landet. Det var en vacker runda och en söt liten ort där nere. För övrigt så åt vi hyfsat mycket, vi solade, badade, körde fel (vilket gav oss ytterligare nya saker att se) och hade många skojiga dagar tillsammans då vi upplevde en hel massa. Tyvärr så gick dagarna allt för fort där nere.

Tänk, jag trodde aldrig att jag skulle hamna i USA, och nu efteråt förstår jag knappt att jag varit där. Riktigt häftig upplevelse! Jag är tacksam att jag fick vara med om detta och nu är det till att spara nya pengar till en ny resa någonstans........ Kanske återvända dit.......

God Fortsättning!

God Fortsättning på 2013! Hoppas att ni alla hade en bra Nyårsafton! Har var det mys på hög nivå. Vi var två familjer som firade ihop, vilket egentligen bara blir fyra vuxna, med tanke på att barnen inte tycker att vi är så kul och håller sig borta så mycket det går. De stora var inte alls hemma mer än den ena som åt med oss och de halvstora var lite här och där.Det var dock en rysligt mysig afton vi hade.:) Livet här går sin gilla gång och förutom det så har jag åkt på en stämbandsnånting. Hes och låter förförligt har jag gjort ett par dagar nu. På övergång nu tycker jag, så snart så sjunger jag igen. Eller i alla fall, för allas bästa, åtminstone pratar  ordentligt.
Jag backar bandet igen och hämtade fortsättningen på min historia, så som jag skrev den för länge sen.


Skrevs 14/8 2009
"När jag nu ändå är i denna tunga dag, så ska jag fortsätta berätta om vad som hände och vad det var för knutor jag känt i mitt bröst och min armhåla 1999. Jag var ju som sagt gravid och fått lugnande ord om att knutan i bröstet hade med mjölkproduktionen att göra. Av en slump kom jag in på förlossningen strax efter jag känt knutorna. Egentligen för att jag var orolig för att det kändes så lugnt i magen. Jag var rädd att något var fel med det lilla barnet. Så jag åkte in och det togs ultraljud och jag kollades noga och tack o lov så var allt okej i magen med vår blivande familjemedlem. Jag berättade om mina knutor för en barnmorska och hon tyckte direkt att jag skulle träffa en läkare, vilket jag snabbt fick göra. Denna kloka läkare tog det hela på allvar direkt. Hon skickade en remiss för finnålspunktion, vilket betyder att de sticker in en nål i knutorna och suger ut celler. Detta skickas sen iväg för bedömning av läkare och man får vänta ca 14 dagar för svar på provtagningen.
Den värsta hysterin kring detta la sig lite och alla sa till mig att det inte var något att oroa sig för och att det säkert inte var något farligt. Jag blev inte helt lugn av de lugnande orden. Jag bara kände det. Något var fel! En känsla som jag inte kunde bli kvitt. Den bara fanns där.
Jag fick en snabb tid till provtagningen. Det var ingen trevlig upplevelse alls. Jag var livrädd. Det togs ett par prover för att de säkert skulle få med så mycket de behövde för att kunna se om där var något sjukt. Provet gjorde ont och var obehagligt. Jag kände mig så utlämnad, ensam och jag befann mig i någon form av vakuum Det var som om det inte var mig det handlade om. Jag antar att jag började "stänga av" redan där. Jag försökte prata lite med doktorn och jag ville så gärna att han skulle säga att det säkert inte var något farligt. Han sa aldrig de orden. Det kunde vara vilket som sa han. Jag tyckte riktigt illa om honom minns jag. Min omgivning var fortfarande positiva. Jag var ju bara 28 år. Själv var jag fast i att det var allvarligt. En av de gånger jag hoppats på att ha fel! Nu var det två veckor av djävulsk väntan på svaret. Det var också två veckor kvar till vårt barn var uträknat att födas. Vilka två veckor! Hemska tanke. Jag vill bara ha bort det som satt i mitt bröst och i armhålan. Jag klarade inte av att röra vid dem längre. Jag kände sådan grym avsky till detta vad det nu var. Två veckors väntan......"