God Fortsättning på 2013! Hoppas att ni alla hade en bra Nyårsafton! Har var det mys på hög nivå. Vi var två familjer som firade ihop, vilket egentligen bara blir fyra vuxna, med tanke på att barnen inte tycker att vi är så kul och håller sig borta så mycket det går. De stora var inte alls hemma mer än den ena som åt med oss och de halvstora var lite här och där.Det var dock en rysligt mysig afton vi hade.:) Livet här går sin gilla gång och förutom det så har jag åkt på en stämbandsnånting. Hes och låter förförligt har jag gjort ett par dagar nu. På övergång nu tycker jag, så snart så sjunger jag igen. Eller i alla fall, för allas bästa, åtminstone pratar ordentligt.
Jag backar bandet igen och hämtade fortsättningen på min historia, så som jag skrev den för länge sen.
Skrevs 14/8 2009
"När jag nu ändå är i denna tunga dag, så ska jag fortsätta berätta om vad som hände och vad det var för knutor jag känt i mitt bröst och min armhåla 1999. Jag var ju som sagt gravid och fått lugnande ord om att knutan i bröstet hade med mjölkproduktionen att göra. Av en slump kom jag in på förlossningen strax efter jag känt knutorna. Egentligen för att jag var orolig för att det kändes så lugnt i magen. Jag var rädd att något var fel med det lilla barnet. Så jag åkte in och det togs ultraljud och jag kollades noga och tack o lov så var allt okej i magen med vår blivande familjemedlem. Jag berättade om mina knutor för en barnmorska och hon tyckte direkt att jag skulle träffa en läkare, vilket jag snabbt fick göra. Denna kloka läkare tog det hela på allvar direkt. Hon skickade en remiss för finnålspunktion, vilket betyder att de sticker in en nål i knutorna och suger ut celler. Detta skickas sen iväg för bedömning av läkare och man får vänta ca 14 dagar för svar på provtagningen.
Den värsta hysterin kring detta la sig lite och alla sa till mig att det inte var något att oroa sig för och att det säkert inte var något farligt. Jag blev inte helt lugn av de lugnande orden. Jag bara kände det. Något var fel! En känsla som jag inte kunde bli kvitt. Den bara fanns där.
Jag fick en snabb tid till provtagningen. Det var ingen trevlig upplevelse alls. Jag var livrädd. Det togs ett par prover för att de säkert skulle få med så mycket de behövde för att kunna se om där var något sjukt. Provet gjorde ont och var obehagligt. Jag kände mig så utlämnad, ensam och jag befann mig i någon form av vakuum Det var som om det inte var mig det handlade om. Jag antar att jag började "stänga av" redan där. Jag försökte prata lite med doktorn och jag ville så gärna att han skulle säga att det säkert inte var något farligt. Han sa aldrig de orden. Det kunde vara vilket som sa han. Jag tyckte riktigt illa om honom minns jag. Min omgivning var fortfarande positiva. Jag var ju bara 28 år. Själv var jag fast i att det var allvarligt. En av de gånger jag hoppats på att ha fel! Nu var det två veckor av djävulsk väntan på svaret. Det var också två veckor kvar till vårt barn var uträknat att födas. Vilka två veckor! Hemska tanke. Jag vill bara ha bort det som satt i mitt bröst och i armhålan. Jag klarade inte av att röra vid dem längre. Jag kände sådan grym avsky till detta vad det nu var. Två veckors väntan......"
