Den 18/8 2009 skrev jag såhär i "Livet Efter":
"Den 22 mars 1999 var dagen som skulle förändra mitt liv. Och min familjs liv. Barnet var uträknat till just denna datum, så jag var ju något spänd och föväntansfull. Jag gick iväg på en vanlig barnmorskekontroll jag skulle på denna måndag kl. 14.00. Intet ont anande om vad som komma skulle. Tack och lov. Jag minns att barnmorskan var iskall om sina händer när hon kände på magen, men tänkte inte så mycket på det. Hon var kall om händerna och så var det. Jag minns att jag var på ganska gott humör den dagen. Det var ju inom en snar framtid dags att föda och spänningen och förväntningarna tog över tankarna på allt vad knutor hette just då. Det var ju inget jag behövde tänka på när jag kom till henne på en vanlig kontroll på vårdcentralen.
Jag vägdes och mättes som vanligt och efter det satt vi och pratade lite om förslossning, hur jag mådde osv. Sen kom det.........Beskedet som fick min mage att vända sig ut och in. Beskedet som fick marken under mina fötter att försvinna. Beskedet som fick hela min kropp att kännas som överkokt spagetti. Hon sa: "Jag har fått provsvaren. De var inte bra." Jag blev så chockad så jag kunde varken gråta eller skrika. Det enda jag fick fram var ett halvhögt chockerat neeeeeeej! Det kunde inte vara sant. Jag hade alltså cancer!
Hon ville att jag skulle åka med henne hem till oss, men jag ville köra själv. Hon följde med hem här för att stötta oss, vilket ju kändes bra tror jag. Jag kom hem, ropade på min sambo och skrek: "Det är cancer jag har!!!" Jag fick ett förtvivlat NEEJ! till svar.
Maktlösheten och paniken var grym. Jag skulle bli mamma för andra gången och jag hade en 3½-åring som skulle få ett syskon. Min mamma dog ju när jag födde första barnet. Jag kunde ju inte dö nu ifrån barnen och min sambo! Vi satt i soffan och jag grät, grät och grät. Barnmorskan satt hos oss och tröstade så gott hon kunde. Hon berättade att vi skulle åka in till sjukhuset nu på eftermiddagen/kvällen för att få prata med en läkare om det hela, och sen också sätta igång förlossningen. Det kunde ju vara en hormonbetingad cancer. Eftersom hormonerna är i full rusning när man är gravid ville man ju inte riskera att cancern skulle förvärras på något sätt.
Vår pojke på tre och ett halvt år.......vad skulle jag säga till honom? Hur förklarar jag detta för ett litet barn lugnt och sansat så att han ska förstå och inte bli rädd. När jag själv var så rädd och hysterisk inombords så jag höll på att sprängas. Jag minns inte riktigt vad jag sa, men jag tror att jag förklarade att jag hade knutor i bröstet som inte var snälla och att doktorn skulle ta bort dem. Jag berättade för honom att jag skulle åka till sjukhuset samma kväll för att träffa doktorn och för att hans lilla syskon skulle komma ut snart ju. Jag berättade hur mycket jag älskade honom. Jag berättade att hans morbror och moster skulle passa honom under tiden.
Jag ringde min snälla storebror som kom hit och ju tyvärr också fick en liten chock av mitt tråkiga besked, men jag minns att han var positiv och sa att jag skulle fixa det. Min bror och hans sambo tog hand om våran lille kille när vi åkte till sjukhuset. Dags att åka in....... Vad händer nu? Frågorna var många, men tårarna var fler......"
